kps.blogg.se

Ja till största delen iallafall så är det så livet ser ut. Och med det kombineras ett privatliv som supermorsa med 1000 bollar i luften samtidigt (tror jag skulle klå varenda yrkesjonglör i hela norra Europa) Men ett ganska vanligt svenssonliv dock. Sen ibland så får man vara med om saker som gör att man blir alldeles rådlös(uttalas råååålös)! Igår fick jag mig en funderare på det mesta, och som vanligt är man ju lite av en tusenkonstnär och då måste jag bara sätta vissa saker på pränt för att få ur mig vad jag känner...och tycker. Livet går ut på att hitta någon att dela livet med. Antingen är man en enstöring och skaffar sig en snäsig katt, eller så är man pälsallergiker och skaffar sig en orm eller nån annan typ av husdjur. Kanske en nakenkatt, vafan vet jag. Eller så är man homosexuell och letar efter en av samma kön, eller så vet man ingenting och letar inte efter nånting. Eller så tillhör man den traditionella och skittrökiga kategorin, de gammaldags som sätter familjen i fokus och kämpar i 100 år ihop för att sedan lägga sig i träfracken nöjd som tusan för den sista eviga vilan... ELLER så gör man tummen upp för den moderna typen av familj, 4 pappor, 3 morsor varav dom har barn med minst 2 av papporna och tillsammans bildar de superfamiljen! (för att inte tala om alla 18 mor- och far-föräldrar man får på köpet också) Tacka fan för att man har bantat ner namnsdagsfirandet (ingen jävel har råd att köpa fikabröd för en kvarts miljon en vanlig vardag) nä då får man allt vänta till någon storhelg då man kan gå ihop allesammans och göra knytkalas av det hela! Och för att ändå vara på den säkra sidan för att slippa traditionen med namnsdagsfirande så döper man barnen till något som inte finns med i almanackan (bli inte arg nu, jag har en son som heter Sigge så vi firar inte heller namnsdag) Hihi... Nu har jag i vartfall svävat iväg från det jag egentligen skulle skriva.... Jag var på rättegång igår, kallad som vittne till en vårdnadstvist mellan två föräldrar. Inte alltför kul måste jag säga. När jag sagt mitt, så satte jag mig längst bak på en stol och begrundade situationen. Jag hör massa röster som pratar, men jag lyssnar inte riktigt på vad som sägs, jag sitter i min egen värld och funderar på hur det kan komma sig att föräldrar med gemensamma barn hamnar i sådana här situationer. Att man kan bli så fruktansvärt oense om något som man FAKTISKT har skapat IHOP av KÄRLEK. En gång för länge sen så var man faktiskt kär i varandra och såg ett liv ihop med varandra och gemensamma barn. Är inte det fint nog?! Att bråka om småsaker tycker jag är tråkigt att folk måste göra, än värre är när man inte kan reda ut saker själv, för att man inte kan prata,utan man måste koppla in olika resurser som löser problemen åt sig. Jag tycker det är fruktansvärt att det ska behöva gå så långt, för om man bara stannar upp en stund och funderar så kanske det inte är så stora problem med någonting egentligen. Men då istället för att sänka garden och svälja stoltheten, mötas på halva vägen, då ska himmel och helvete rivas upp. Varför är det ingen som tänker på att det är egoistiskt att bråka på det här viset? De enda förlorarna i detta spel är faktiskt och tragiskt nog barnen. De är dom som får lida när föräldrar inte kan hålla sams och enas om saker och ting. Jag sade mitt, och jag hoppas för allas skull att det löser sig på ett bra vis. För inget barn har bett om att få komma till världen, ingen av dessa har fått valt sina föräldrar. De kom till världen för att 2 personer älskade varandra, de 2 personerna är och kommer att vara barnens grund genom hela livet. Varför då inte se till att barnen får en bra start så de har en plattform att stå stadigt på den dagen de ska stå på egna ben. Barn är något vi har till låns och vi måste göra det bästa vi kan, för den dagen vi ligger i en 1:a med jordvärme så är det dessa barn som ska föra generationerna vidare, och vad är bättre då än en trygg bakgrund. Ger man det till sina barn så kan man vara ganska säker på att de för det vidare i sin tur. Lite som en stafettpinne som aldrig slutar vandra. Dessa barn blir vuxna med egna värderingar runt sitt liv, och hur ska barn som haft det svårt som liten veta hur man har det när det är bra om de aldrig fått uppleva det.... Jaja, jag kan nog sitta i timmar och skriva om funderingar, men jag nöjer mig såhär.